Mår illa och vill sova. Är rabiat. Kanske inte rabiat men arg. Det stormar utanför också. Önskar att jag kunde stoppa blåsten genom att hålla upp handen. Precis om jag trodde när jag var 7 år gammal. Dessutom måste jag säga. Vill aldrig sätta min fot på en klubb igen. Träffar bara idioter, idioter och sliskiga äcklon. Jag vill aldrig sätta min fot på en klubb igen. Om jag inte har väldigt gott sällskap.

Jag planerar performance och skriver CVn. Sitter på konstrådsmöten och illustrerar omslag. Är glad. Är trött. Ser fram emot fler plusgrader och mer sollapande. Är glad. Är trött. Snart väntar varma lakan. Men först måste en jobbansökan göras. Sen ska jag hålla alla tummar jag har. Ska sova. Sen väntar en vävstol hjärtligt på mina långa pianofingrar och kalla fötter. Imorgon blir en bra dag. Full av poesi, sol och färger.

Igår besökte jag Liljevalchs vårsalonger, vandrade i solen och åkte djurgårdsfärja. Idag evakuerades jag från tåget och perongen och blundade för en söndersliten kropp. Min hållplats ropades ut i pendeltågets högtalare och folk börjar röra sig mot dörren. Tåget bromsar in, hårt, tvärt och mycket tidigare än det brukar. Vi väntar och jag får en jobbig känsla i magen. Vi väntar lite till. Alla verkar förstå. Det som egentligen inte går att förstå. Det raspar till i högtalaren "Vi står still på grund av olycksfall"

Vi i vagnen längst fram radades upp på kö för att lotsas ut genom föraringången, ett långt led som sträckte sig genom vagnen, ringlade sig sakta men säkert ut i natten. På perongen står människor med stora ögon, mumlar och tittar sig oroligt omkring. En man står och tittat ner på spåret mellan perongen och tåget. "Han ligger här" ropar han till någon och pekar, en man skyndar förbi mig. Jag ser inte om han är klädd i uniform eller inte, jag bara antar. Jag vrider inte på huvudet mer, håller bara blicken högt och raktfram. Går. Hela perrongen bort. Blir stannad av en polis. Sen fortsätter jag bort. Med en olustig känsla i armar och ben, fingrar och huvud, mage och bröst. Sånt här borde aldrig få hända.

Och egentligen är det ju precis så det ser ut. Precis så det är... Undantaget är väl att ingen kommer och omfamnar mig i slutet. Inte du. Inte han. Och absolut inte hon. Inte hen och inte dom.

Och jag kommer vara trött. Och jag kommer gråta. Benen kommer vika sig och rätt som det är så ligger jag där, raklång på Sergelstorg. Perfekt symbios med det vita stenarna i kakelmönstret. Och det kommer vara kallt, men kylan är inte värst. Att dom trampar dig på fingrarna, det är det som känns. Så var rädd om fingrarna, men gråt så mycket du vill.

Jag längtar efter sommaren, då man kan bära hatt igen. Då jag kan vara som Annie Hall igen. Då jag kan springa med nakna ben i det uppenbara solljuset. Och ha er nära, allihopa. Ty lager på lager stöter då inte längre bort er. Åh vad jag saknar er, begravd i alla dessa kläder så saknar jag er. Och jag har glömt bort hur det är att inte frysa. Och jag har glömt bort hur det känns att kramas sådär hjärtligt. Jag har glömt alla behagade sommarvindar och kyssarna på kinderna. Nu går allt mest på rutin och jag som både älskar och hatar dom. Rutinerna. Precis som jag både längtar och bävar för sommaren. Jag vill inte att allt tar slut. Men jag har tröttnat på att frysa. Och medan jag är i valet och kvalet om boende, skolansökningar och flykt så ockuperar jag Bageri Blomms tillsammans med min närmaste och bästa.

Igår spelade jag piano i nästan sex timmar utan att märka att tiden flög. Plötsligt var det bara mitt i natten. Ungefär som nu. Natt. Nattuggla. Och jag ska upp om bara några timmar. Godnatt.

Först tänkte jag inte skriva om året som varit. Sen tänkte jag om. Och nu lägger jag band på mig själv igen. Någon sa en gång att delad glädje är dubbel glädje. Det har vi alla hört. Men en annan klok människa sa till mig att den där lyckliga klumpen som exploderar i bröstet ibland försvinner när man säger saker. Sådär rakt ut. Så jag tänker om igen. Talar i cirklar istället för rakt ut. Så lyckan får komma tillbaka till mig. Berättar ingenting. Bara små glimtar. Som hon som blev anmäld försvunnen när hon tog tåget från Göteborg till Stockholm för att ta sig till min vernissage. Det kommer jag aldrig glömma. Och mitt hjärta smälter när mina funderingar nuddar den tanken. Och sen tänker jag på han som så gärna talar poesi med mig, fast jag är så dålig på att svara. Och hen som höll min rygg i Almedalen och vi som drack vin på ett badrumsgolv. Och den vackra kvinnan som kom hem från det dansktalande landet lagom för att rädda mitt skinn och få min sommar att blomma. Och skönheten från Växjö med det långa dreadsen som jag lärde känna under slavarbete. Vi som tillbringade sommaren med att dricka öl och tala om livet. Det finns så många anledningar till att få hjärtat att spinna. Men nu ska jag vara tyst och låta den lyckliga klumpen vara kvar.

Tillbaka till verkligheten. Tillbaka till tråk. Men också tillbaka till värme. Tillbaka till hemma. Vilket är skönt. Men jag trivs inte alls. Jag vill att allt ska vara lite mer drömskt, lite mer som Dalarna. Lite som blåa tallrikar, våfflor och älgar. Lite mer så. Det hade varit trevligt. Men det säger jag inte högt. Du hade bara skrattat och nypt mig i armen. Det enda du skulle ha lämnat efter dig är ett blåmärke.

Och han sjunger att "om du vore mer som mig, skulle jag gå hem med dig, om du vore mer som hon i Annie Hall" Jag tycker om den raden. Och jag tänker, om någon av er där ute var lite mer som Brodsky, som mig eller lite mer, då skulle nog jag också gå hem med er. Men tills det sker. Snöar jag in här och drömmer om sommaren och hur fasansfullt fantastisk den var. Kommer till insikt att det faktiskt är så mycket enklare att vara lycklig när det är varmt. Måhända inte stekhett, förutom just där. Där det ska brinna. Men medan jag väntar på att ni ska dyka upp och citera Brodsky för mig så steker jag tomater. Tomater som är det rödaste jag kan lägga tankarna på. Förutom det solidariskt röda pinsen på våra jackor eller blodet i våra ådror.

Och dom skrev fina saker. Dom sa fina saker. Jag fick blommor. Jag blev utbjuden. Och jag ställde till med vernissage. Jag har fortfarande inte lyckats tygla mitt humör. Men jag har lärt mig mer att ta saker med en klackspark. Men ännu inte lyckats skilja på trötthet och nedstämdhet. Jag har fått utbrott. Ja, läs utbrott. Jag har gråtit. Jag har stressat. Skrattat. Pussats under mistlar. Dansat. Rest. Åkt tåg. Talat danska. Jag har varit på julmarknad. Suttit på ändlösa möten. Men det mesta har varvats av skratt. Det är vad som hänt. Medan jag varit borta och ni varit oupdaterade. Nu faller snön. Snart fyller jag år. Och nu har jag börjat skriva igen. Tack.