Jag ringer inte mina bröder. Jag blir förlamad, jag ringer inte mina bröder, jag ringer vännerna. Jag ringer han i staden och hon ute på landet, jag ringer hon i söderort och han i norrort. Jag frågar om dom hört det. Det har dom. Jag frågar hur dom känner, dom är i chock. Precis som jag.

Jag ringer inte mina bröder. Jag följer twitter. Slavisk. Informationen sprids som en löpeld där. Har spridit sig till Sverige flera minuter innan polis ens tagit sig till platsen. En bomb har sprängts och skakat om oss. Polisberedskap i Stockholm. Men det är inte därför jag ringer. Jag ringer angående bundsförvanterna och skottlossningen på sommarlägret. Och jag mår illa. Rykten om 25 till 30 döda. och jag vill kräkas. Jag vet inte vilka dom är, har aldrig gjort. Jag vet inte vad dom heter, har aldrig vetat. Men vi var bundsförvanter. Och det handlar om människor. Det handlar om någons storasyster och någons lillebror, någons barn eller barnbarn, kusin eller bästa vän, någons första stora kärlek.

Jag ringer inte mina bröder. Ser inte vad det skulle tjäna till. Jag sitter tyst framför twitter. Får bilder länkade. Bilder jag inte tittar på. På pendeln hem från stan sitt jag i ett vakuum. Jag hör ingenting och det rör mig inte ryggen att det inte finns någon luft på pendeln. Jag tänker på bundsförvanterna, på det som ägnar sin fritid åt politik, på det som brinner för hopp och förändring och på detta äckliga övergrepp mot allting som heter frihet och kärlek. Jag ser meddelanden som säger. "Ring inte, vi försöker gömma oss" Mina ögon fylls av tårar och jag knyter mina nävar.

Jag ser mig själv i speglingen från pendeltågsfönstret. Jag finner inga ord. Det är därför jag inte ringer. Jag ringer inte för att det ligger för nära. Jag ringer inte för att det lika gärna kunde varit jag, någon av mina vänner eller kanske min blivande stora kärlek. Men bara för att vi inte ringer så får vi inte hålla tyst.